Som jag sagt har jag en spikrakplan för nästa år.

Men som ni säkert förstått går dom tankarna ändå upp och ner.

Hur ska jag egentligen göra?

Ska jag släppa på känslorna och se vad som händer eller hålla känslorna lika kalla och genomföra mina planer?

Den största planen av dom alla är min tanke på att åka ner till Magaluf och försöka finna ett jobb och stanna nån månad.

Innan den resan måste jag isf jobba arslet av mig för att kunna säkra en tid där nere.

Ska jag orka det?

Tror jag att jag kan få ett jobb där nere?

Börjar se stor längtan tillbaka hos alla Magaluf människor på facebook, det gör inte ens längtan tillbaka mindre stark.

Saknar platsen, livet, och människorna där hysteriskt mkt.

Men livet hemma är inte heller dumt.

Jag älskar mitt nya hem,mina jobb, mina vänner och min familj.

Jag vet...

Allt står kvar.

Men under den här tiden kommer det bara finnas ett ego inom mig som jag känner att jag inte riktigt trivs med, inte just nu inte just i dagens ögonblick.

Samtidigt som detta är något jag verkligen vill göra...

Det kallas väl bekvämlighetskval....? Eller...?

Dom 5 kommande månaderna får väl utvisa ödet helt enkelt...?

Fast jag måste väl bestämma mig om minst 3...

Jag har ju faktiskt ett ansvar här hemma.

Jobb och bostad.

Man har visst blivit vuxen.

Tankarna går vidare...

Love // Sandra.

Minnen...  

Har förälskat mig i Molly Sande´ns låtar, här kommer två till...