Det är inte ofta, men när känslan dyker på är den tung som en sten.

Ensamheten.

Jag har nästan tappat räkningen på hur många år det har gått...

Det känns som det var ett helt annat liv.

Mitt samboliv.

Jag anser att jag byggt upp ett riktigt bra liv själv, och jag har mkt planer för mig själv.

Men när jag ibland stannar upp och börjar fundera på vad jag EGENTLIGEN vill blir jag mest förvirrad.

Jag lever i rekordaktigt tempo för att jag plöstligt ska "hinna" med ALLT.

Det får en att börja tänka på hur man själv egentligen tänker. Tar mitt liv slut när jag träffat någon och byggt upp något?

Mitt huvud verkar nästan tänka så...

Dags att börja bli förnuftig nu.

Just nu är min hand en kylig istapp att ta ,i det vet jag.

När tog egot över?

Hur öppnar jag frysdörren för avfrostning???