Du får inte andas på min panna, inte få mig falla mer, om du inte sen kan stå för all den oreda som du ger.

I dag på vägen till och från Töre satt jag i djupa tankar.

Jag har varit singel i över fyra år nu.

Det är inte många herrar som lyckats låsa upp dörren och ta ett kliv in.

Men dom som lyckats har betytt väldigt mycket för mig.

MEN dom har tagit steget tillbaka och stått på tröskeln med diverse olika förklaringar.

Jag VET att jag betydde nått, väldigt mycket dessutom men det har bara alltid slutat så.

Med att jag är den som blivit sårad.

Jag har stått där med dörrstoppen kvar i dörren alldelens för länge efteråt...

Med ett hopp.

Nu har jag har nästan gett upp, även fast man nog egentligen aldrig gör det.

Men ingen som är oseriös i sitt sätt att se mig behöver ens lägga ner den energin som krävs.

Backa direkt.

Jag är kanske inte den enklaste att nå fram till men när man väl gör det kan du aldrig ens ana vad jag har att ge.

Det som ÄNNU en gång fick mig att tänka på allt detta var låten som jag haft i bilen och lyssnat på nu i väldigt många år.

Finns ansikten som dyker upp väldigt starkt under tiden jag lyssnar på den.

Jag lyssnade på den gång på gång hela vägen dit och tillbaka

Jag är den tjejen som sjunger för mig själv i bilen, och jag kom på mig själv på vägen tillbaka att jag sjöng mer och mer ilsket.

Antagligen behövde det komma ut.

Låten jag pratar om är denna:

( Den säger VÄLDIGT mycket! )

Bjuder på några bilder från i eftermiddag som av slut på detta.

Som du ser är jag inte olycklig :-)

Jag är lycklig och mkt nöjd i mitt eget liv men en pusselbit saknas precis som för alla andra skulle tycka.

Love!