Dagens Ordspråk:

"Kärlek är en resa utan kompass i väglöst land. Ett äventyr!"

Det var samtalet jag hade fasat för i flera månader, men just den natten orkade jag inte plåga mig själv längre. Jag var tvungen få veta.

I natt vid 24 tiden när jag la mig i sängen började tänka på samma natt för tre år sedan, det var den natten jag vart singel.

Det var aldrig något som hände, det var två människor som växte ifrån varandra.

Men samtidigt rasade min värld samman, mina framtidsplaner sprak i just det där ögonblicket då vi sa till varandra att det inte fungerade längre.

Månaderna som följde är nog bland dom värsta i hela mitt liv, jag kände mig så fruktansvärt ensam.

Där bodde jag i Stockholm, ensam i en lägenhet i en del av denna stora stad som jag knappt hittade i. Jag trivdes inte där överhuvudtaget, i Stockholm alltså. Jag kämpade i motvind med skolan, trodde aldrig jag skulle kunna avsluta den. Jag var ett tag beredd att flytta hem till det jag hade och strunta i den utbildning som jag kommit halvvägs med för att inte förlora det jag hade där hemma. Men någonstans i mitt bakhuvud fanns alltid pappas ord: Det finns en mening med allt. Jag önskade nu att jag verkligen gjorde rätt val och stannade där nere och avslutade det jag påbörjat. Men samtidigt avslutade jag ju det jag hade där hemma. En mycket konstig känsla.

Efter mitt 4 åriga förhållande trodde jag aldrig att någon skulle kunna komma in i mitt liv igen på samma sätt. det första året fanns det personer som kom att betyda oerhört mycket, men som kom in för tidigt i mitt ”nya liv”. TYVÄRR kan jag ibland känna idag. Var mycket fina människor, och jag hoppas verkligen dom vet vilka dom är.

Som grädde på moset gick Jimmy bort under den sommaren som kom. Jimmy, den mest speciella människa i mitt liv förutom min familj. Våran relation kunde man alltid lita på, den fanns där när man behövde den som mest och vi hade precis hunnit  börja umgås igen  en tids frånvarande när den där hemska sommarmorgonen kom och jag fick beskedet om att min bästa vän inte skulle finnas i mitt liv längre. Vi hade förlorat honom till himlen.

Nu var motvinden starkare än någonsin, nu var jag beredd på att ge upp allt och åka hem bara för att känna någon sorts trygghhet i allt vansinne som hände runt omkring mig, jag orkade inte längre. Men ännu en gång tog jag mig samman, den här gången med Jimmys ord i bakhuvudet om hur mkt han trodde på mig och vad jag skulle kunna åstakomma i livet. Jag lyckades avsluta dom två sista månaderna nere i stockholm, och var nu klar hudeterapeut. Sen fick jag äntligen flytta hem.

Men flytten hem var ju nu inte som jag trodde den skulle vara från början. Ja bodde ju nu ensam i ”vårat” lilla hus. Vad skulle jag göra nu? Här någongång började jag verkligen sluta tro på kärleken. Eller rättare sagt blev rädd för den. Det är jag än idag, i dag kanske det är värre än någonsin.

För ett tag sedan spratt mina känslor i väg för en person, men som tyvärr inte visade sig vara den person jag trodde att han var. Jag trodde han kunde vara HAN.  Men ack så fel jag hade.  I dag känner jag han inte, han är inte alls den han utgav sig för att vara. Inte för mig i alla fall. Han finns inte i mitt liv nå mera. Efter det vågar jag inte längre, vågar inte släppa ribban. Mina krav är inte av denna värld känns det som ibland. Inte hälsosamt ha såna krav, men i grund och botten handlar det nog om att inte bli sårad igen. 

Jag önskar  och hoppas att det även finns någon för mig där ute som jag en dag vågar släppa in på livet, men jag har slutat leta. Kommer han så kommer han. Hade jag inte blivit ensam hade jag inte stått där jag står i dag heller., hade jag inte chansat och riskerat det jag hade så hade jag inte varit hudterapeut i dag och jobbat på HUDverket, inte funnit alla underbara vänner jag har i dag, inte varit på väg till magaluf på bartenderutbildningen, antagligen aldrig börjat träna som jag gör i dag eller utbildat mig till instruktör. Inte för att jag tror mitt ”gamla” liv hade blivit dåligt, tvärtom. 

Men så här i efterhand med mitt  facit i hand hade jag inte velat missa något av det som dom här 3 året gett mig i ryggsäcken och  vad jag har framför mig. Men Natten mellan 12 och 13 februari 2007 kommer alltid finnas i mitt minne. Det vart en vändpunkt, men han finns där i mitt hjärta för alltid.

Tre timmar senare  vaknade jag mitt i natten för att vara med om OS-invigningen i  Vancover, då uppenbarade sig en ny dröm. Att få uppleva ett vinter OS. En ny dröm, ett nytt mål. Kanske om fyra år?  Som sagt mycket hinder hända inom fyra år. MYCKET!

Love / Sandra.