Alla förstod när inte jag förstod, nu förstår jag men ingen annan.

Det är nästan magiskt.

Just där i min ensamhet med endast min egen spegelbild framför mig kände jag sån frihet.

Jag började i väldigt ung ålder med dans.

Dans i alla former, jag älskade mest av allt att skapa själv.

Jag dansade när jag var lycklig, jag dansade när jag var arg,

jag dansade när jag var ledsen.

Den hjälpte mig släppa allt som fanns inuti mig.

I går när jag kom till TC mötes jag av en kall sal, och tänkte:

 -kommer jag ens bli varm?

Det var ju inte i går jag tog ett ordentligt danssteg direkt.

Jag tryckte på play och sen är 1½ timme nästan som en dimma.

Kändes som jag aldrig hade slutat, kroppen var så stark, så rörlig...

Men mitt i allt stannade jag upp och upptäckte att tårar rullade ner för min kind.

Någonting släppte, jag kände mig nästan tom när ja kom hem.

fri på något sätt.

I dag när jag slog upp ögonen kände jag direkt att jag ville ha mer.

Så hela dagen har jag bara längtat till sen kväll, och att salen ska bli tom så jag får flyga runt där i salen.

Jag filmade faktiskt mig själv i kväll bara för att kunna se hur det ser ut.

Är inget material som publiceras om man säger så :-)

Men det skänker ideer och utveckling att kritisera och berömma sig själv.

Jag tyckte jag mest var för enformig.

Innan dansen hann jag med ett kort löppass på bandet medans Måns var fin på tv:n framför mig.

Lite triceps,bröst och mage i gymmet.

Nöjd med nästan 2 timmar i källaren i kväll igen.

Höll vad jag lovade med 3 pass förra veckan, vart till och med 4.

Håller samma mål den här veckan.

Allt annat är bonus...

Nya rutiner, nytt liv 2011.

Nu går allt på halvfart, bättre än att det står still iaf.

Saknar.

Love / Sandra.